Bara normala människor, tack

Nisse, 42 år, en vit, frisk, medelålders, hetero, ostraffad och helt svensk man med slips. Normal i alla avseenden. Så normal att han känns trygg att anställa.

Utanförskap på arbetsmarknaden är inte bara ett problem för den enskilde som hamnar utanför. Utanförskap är också ett problem för arbetsmarknaden i stort och för arbetsplatser som blir för homogena och får en exkluderande kultur. ”Vem får vara med? Vem hamnar utanför?” Det var titeln på ett seminarium i Luleå den 29 januari 2007. Där redovisades erfarenheter från en rad svenska projekt som på olika sätt arbetar med de människor som står längst bort från arbetsmarknaden, och som involverar arbetsplatser i det arbetet.

Skandia berättade om hur mentorer i företaget får en ung, arbetslös adept från förorten. Två helt olika personer med väsensskilda liv – vad har de att lära av varandra?
- Jag hade fördomar mot kontorsmänniskor. Jag såg dem som slipsnissar och dansbandsfanatiker, sa Andreas Eriksson, en av adepterna.
Andreas kunde inte fortsätta i sitt gamla yrke efter en skada. Han hade varit arbetslös länge när han sökte och blev utvald att delta i Skandias mentorskap.
- Utan projektet skulle jag aldrig ha träffat de där personerna. Jag förstår bättre nu hur chefer tänker och har lärt mig att tona ner vissa sidor av mig själv och framhäva andra för att kunna få jobb. Man måste anpassa sig till viss del, berättade Andreas.
Antagligen var han nedtonad dagen till ära, men utgjorde ändå ett annorlunda inslag på konferensen med sina tatueringar och sin svarta mössa. Styrkan i Skandias upplägg är just att möten mellan människor överbryggar fördomar från båda håll. Vänskap och förtroende uppstår. Skandias medarbetare blir mer vidsynta. Ibland leder det till jobb för ungdomarna, men det är inte huvudsyftet.
- För oss inom Skandia är det ett sätt att ta samhällsansvar, och vi lär också känna morgondagens kunder och förstår bättre hur de tänker, sa Birgitta Hultfeldt-Nilsson från Skandia.

I Sundsvall finns välfungerande samverkan mellan arbetsförmedling, försäkringskassa, landsting och kommun.
- Varje myndighet ser annars bara en del av personen, men genom samarbete får vi en helhetsbild. Vi har gemensam finansiering och marknadsföring, ett lösningsinriktat förhållningssätt och prestigelös dialog. Vi arbetar med 130 företag och följer människor från lönebidrag till reguljär anställning, berättade Annika Bostedt från Samrehab/Minervagruppen inom socialtjänsten i Sundsvall.
Tack vare den inställningen kan man ge varje enskild person de verktyg som hon eller han behöver för att våga prova något utanför sjukrollen. Att fokusera på förmågor mer än på oförmågor är själva stommen i projektet.

När ungdomsarbetslösheten i Piteå skulle angripas uppstod ett engagerat samarbete mellan arbetsförmedlingen, socialförvaltningen och ortens många företag. EU-medel gjorde en satsning möjlig och man drog dessutom ihop de olika åtgärder som redan fanns för att kunna växla upp från ett nuläge. Mentorer ute i arbetslivet stöttar ungdomarna och när halva projekttiden har gått har åtta ungdomar lyckats få arbete och tre-fyra till är på gång.
- Det är viktigt med individuella lösningar. Hur får vi den här människan att växa? Det är vår viktigaste fråga. Vi arbetar till exempel med konkreta råd och med hjälp att dokumentera lärande utanför skolsystemet, som intyg, referenser och annat som stärker ett CV, berättade Dan Berggren från Piteå kommun.

Även i Kävlinge, Skåne, har man engagerade människor ute på företagen som är de starkaste länkarna i arbetet för att långtidsarbetslösa ungdomar ska hitta en plats i samhället med arbete och självständighet.
- Ambassadörerna är människor med intresse av att hjälpa till och göra skillnad. De har fått grundläggande utbildning och vi håller dem varma med seminarier och nätverksträffar. De är en resurs för sin arbetsgivare för att skapa ett mjukare arbetsklimat, få ner sjuktalen och för att ta emot praktikanter och nyanställda, sa Christer Stenberg från Kävlinge kommun.

Handikapprörelsen har startat sociala arbetskollektiv som ett sätt att skapa arbeten. Det är uppgifter som behöver utföras och det sker i en organisation som har stor flexibilitet för individuella lösningar för de anställda.
- I kollektiven producerar vi tjänster och får chans att visa vår förmåga. Var och en utför arbete utifrån sin förmåga. Vi har också ett projekt där vi driver utbildning för psykiskt handikappade och jag har sett fantastiska exempel på hur människor växer av att få utvecklingsmöjligheter, sa Kurt Hofgren från HSO i Norrbotten.
Kurt Hofgren menar att det finns inga ”särskilda behov”. Alla människor har behov. Behov av att lära sig nya saker, att arbeta och ha ett socialt sammanhang. Men vissa människor kanske behöver särskilt stöd för att uppfylla behoven. Det är en annan sak.

I Skellefteå har eldsjälar byggt upp Urkraft, med verksamheter där arbetslösa kan komma in i arbetslivet via riktiga och behövda uppgifter. Men de som trodde sig veta vad Urkraft gör fick uppmaningen av Stig-Arne Bäckman att ”fetglömma” det eftersom de för kamp, och därmed ständigt förändras. ”Vi är kampkonsulenter” berättade han. Men kärnan i Urkraft är i alla fall densamma som alltid: Alla människor har kraft. De vet bara inte om det.
- Vi har höga ambitioner. Nu vill vi bidra med ett nytt betygssystem för Europa. Ett system där kunskaper utanför skolsystemet valideras och poängsätts. Vad har du lärt dig av att arrangera en musikfestival, eller träna knattelaget till exempel? Det ska bli OCN-poäng i ett EU-gemensamt betygssystem, sa Stig-Arne Bäckström

Men hur ska människor få chans att visa vad de går för? Dagen avslutades med en panel som diskuterade hur företagen ska motiveras att ta nya grepp. I panelen möttes länsarbetsdirektören, kommunalrådet, eldsjälen och småföretagaren. Samtalet böljade mellan ytterligheterna ”vi måste söka upp arbetsgivarna och peka på vad de vinner på att anställa dessa människor” på ena sidan och till ”risk- och konsekvensanalysen säger mig att det blir dyrare att anställa Mohammed än Nisse. Skicka med en pott pengar om ni vill motivera arbetsgivare”.
Att mångfald berikar är inte vetenskapligt belagt men verkar ändå vara en koncensus både på konferensen och i samhällsdebatten. Tyvärr är varken offentliga eller privata arbetsgivare så bra på att leva upp till det. Hur många ”Nissar” finns det på din arbetsplats?

Text: Gunnel E Vidén